jag gick över en gata som var asfalterad
jag hatar att prata med folk jag inte känner så väl. fast jag inte är nervös så snubblar jag över orden, pratar alldeles för fort, tappar ord så att vad jag än säger låter ryckigt och konstigt. sen så får jag alltid för mig att ingen orkar lyssna så jag speedar på vad fan det nu är jag ska säga och då blir det inte ett dugg intressant, spännande eller roligt. tappar poängen liksom. själv avskyr jag folk som babblar för mycket om sånt man ändå inte fattar, såna som pratar långsamt och detaljerat. jag försöker låta intresserad. vet inte om det funkar.
och så är jag en sån som alltid säger fel saker vid fel tillfällen. tex: någon säger - min mormor har dött. jag - ååh jag är så trött så jag döööör.
hatar också att träffa bekanta på stan, såna man aldrig umgås med längre eller som man känner litesådär. det är så ytligt. liksom "heej hur är det jo det är bra hur är det själv jo det är helt okej vad gör du då eeeh går på stan du då går runt och kollar lite okej jamen nu ska vi traska vidare ha det bra hejdå". varför varför utsätter man sig för sånt? ofta försöker jag låtsas som att jag inte ser, fortsätter rakt fram. du. finns. inte.
tacka vet jag det skrivna ordet. jag håller mig till det. sudda ut skriva om formulera på rätt sätt tänka igenom skriva om igen. send it away.