ollikk

var nånstans var jag när det helt plötsligt blev höst?

idag orkar jag inte göra nåt. jag borde städa, det ligger dammtussar i varenda hörn och kattlådan stinker. hela lägenheten ser ut som ett katastrofområde. vi ska tapetsera om nångång så just nu skiter vi i allt. det ligger tapetrullar i garderoben och in i garderoben kommer man inte för det ligger tjugotusen påsar med pantflaskor och reklam och pappersförpackningar och saker överallt. vi SKA ta tag i det där också. vi skaaaaa.

min son sover och katten sover och jag fryser.
jag har iallafall diskat och håller på med tvätten så helt handlingsförlamad är jag icke.

det råder torka i bloggen. jag har ingen skrivlust. alls. dessutom är vårt internet skitsegt. så nu ska jag äta en kanelbulle och dricka den förbjudna men ack så viktiga coca colan.

hej så länge.

när jag såg mina två små kusinbarn på tre år respektive åtta månader, busa med varandra, kunde jag inte låta bli att tänka att ännu ett barn kanske vore nåt ändå. tänk syskonkärlek. den yngsta tryckte in sitt lilla ansikte i storebrorsans tröja och kiknade av skratt när han låtsades ramla. det var himla gulligt. och det där med att två barn är dubbelt så jobbigt som ett var som bortblåst ur mitt huvud för ett litet tag.

ett litet tag. alltså.

vi är internetlösa just nu. när det kommer igång igen vet jag inte, kan ta dagar, eller månader, kanske år. kanske inser jag att en värld utan tillgång till internet är en bra värld. kanske väljer vi att flytta iväg till en hydda i skogen. åh, time will tell.