i think i was blind before i met you
igår kväll när jag satt och tittade på teve hörde jag plötsligt något utanför fönstret. jag trodde direkt att det var någon som försökte ta sig upp för balkongen (vi bor på första våningen) men kunde inte se något eftersom persiennerna var nerdragna. jag tog min mobil och slog in 112 och plockade upp fjärrkontrollen och kände mig redo för en fight. typ. kom på sen att en fjärrkontroll inte skulle kunna göra mycket skada så jag sprang ut i köket och hämtade världens MINSTA kniv (den första jag såg) och sprang tillbaka, drog upp persiennerna, såg ingenting för det var mörkt, öppnade balkongen och där stod... ingen såklart.
jag måste söka hjälp för mina paranoidpsykproblem. my god.
linus ringde förut och det känns mer som två månader ifrån än två ynka dagar. ännu mer my god.
usch, att vara rädd är inte kul. och att sakna någon är värre. och kanske hänger de sakerna ihop? sanslöst hur fort man vänjer sig vid att inte vara ensam. eller vid att vara två, kanske jag ska säga. sen blir man lite paroniod så fort man är själv. jag kunde inte ens sova ensam då jag var tillsammans med jack. även om jag visste att han var ute och skulle komma hem om ett par timmar bara. men alla ljud. oh my god. alla dessa ljud. det var inbrottstjuvar överallt (trodde jag). usch. förstår dig, och känner med dig.
och ja! en bok om kallingarna - det vore något. haha.
förlåt, men jag skrattar ;)
bela - skratta på du. det gjorde jag också när jag insåg vad jag höll på med.
lotta - ja man vänjer sig ju. sen så har jag ju evan även om man kanske inte kan föra världens mest intelligenta konversation med honom. haha.
det snöar, sandra, det snöar
hrmpf..... Sandra lilla =)
vad jag tycker om dig, när du är vrickad!