ollikk

när jag såg mina två små kusinbarn på tre år respektive åtta månader, busa med varandra, kunde jag inte låta bli att tänka att ännu ett barn kanske vore nåt ändå. tänk syskonkärlek. den yngsta tryckte in sitt lilla ansikte i storebrorsans tröja och kiknade av skratt när han låtsades ramla. det var himla gulligt. och det där med att två barn är dubbelt så jobbigt som ett var som bortblåst ur mitt huvud för ett litet tag.

ett litet tag. alltså.